Min röstresa

Jag har försökt att sammanfatta hur det är att som sångpedagog/sångerska och musiklärare fightas med en känslig och ”trasig” röst. Jag har haft en lång väg dit jag är nu, men rösten mår idag helt ok och det är med lättnad och glädje som jag sätter mig och spelar och sjunger när tonerna faktiskt kommer ut ungefär som jag tänkt mig.

Några av er har hört hur jag låtit under sämre perioder. För att visa var jag står idag har jag gjort två små inspelningar direkt på mobilen.  Det är inget märkvärdigt eller inövat och det är på inget sätt perfekt, men jag är så glad att kunna sjunga. Jag sitter ofta vid pianot och idag kände jag, att i bättre skick än så här blir nog inte rösten. För att skaka av mig lite ”semesterraslöshet” fick jag idén att dela med mig av min röstresa, dels till er som är lika stora röstnördar som jag, men även till er som bara är allmänt nyfikna…

Lite jobbigt är det allt att lägga ut oslipade inspelningar, men jag bjuder på det. Läs gärna min låååånga text om du orkar, så får du en liten bakgrund till varför det för mig känns så speciellt att rösten faktiskt fungerar.

Här är två låtar där jag använder rösten på lite olika sätt. På grund av ljudkvaliteten råder jag dig till att inte ha volymen uppskruvad för mycket. Då kanske du får ont öronen 🙂

Make you feel my love (Bob Dylan):

 

Tillägnan (Monica Dominique/Lars Forsell):

 

Min röstresa

Ni som känner mig vet att min röst har varit en följetång… Rösten, som genom åren skänkt mig så mycket glädje, har många gånger också varit en källa till frustration, tårar och uppgivenhet. De senaste åren har jag nästan inte tagit på mig något sånguppdrag alls, med rädsla att rösten inte ska fungera när det gäller… Vid de få tillfällen jag ställer mig inför en publik, känner jag ju ändå var jag trivs bäst.

Jag skulle såklart gärna vara utan den här erfarenheten, även om den också hjälpt mig att bli säkrare på att identifiera liknande problem hos mina sångelever. Just nu är rösten troligtvis i så bra skick den kan bli, även om lite mer övning garanterat skulle kunna putsa till den en hel del. Den har blivit märkt av alla omgångar jag misshandlat den och inte lyssnat på signaler om att vara tyst och ta det lugnt. Det innebär numera att rösten snabbt blir trött och att jag efter ansträngning lätt tappar övre delen av mitt register. Det har också inneburit att jag har fått ställa om mitt sätt att vara och mitt sätt att undervisa.

Allt började när jag var 16 år… Jag hade sökt och kommit in på det musikdramatiska programmet i Bollnäs, men var irriterad över den ständiga hesheten som begränsade min sångförmåga. Domen hos läkaren var hård för en sextonåring med sångdrömmar. Knutor… Inte bara lite… Det såg illa ut.

Läkaren sa att jag hade några månader på mig att göra framsteg hos logopeden. Om det inte gav resultat tyckte han att jag skulle komma på något annat att utbilda mig till. Mitt röstanvändande var väldigt forcerat och en hel del gapande på fotbollsplanen hjälpte till att späda på det hela. Jag kämpade i alla fall på, blev bättre och kunde fullfölja gymnasiet.

I rösten ligger väldigt mycket av min identitet. Jag har identifierat mig som powersångerska och älskat att sjunga låtar från alla genrer där man sjunger med ”kraft”. Att sjunga på det sättet utan att bli sliten kräver en bra teknik och även någon som kan hjälpa till att rätta till när man hamnar snett. Min identitet finns fortfarande där, men jag övar mig på att tänka om, på att använda rösten på ett sätt som håller för mig i längden. När jag väl ger mig på powersång, övar jag på att använda det värdefulla jag lärt mig från ”Estillmetoden”, som jag vidareutbildat mig i de senaste åren.

Om det beror på att slitage gjort rösten extra känslig, eller om rösten är känslig från början vet jag inte riktigt, men bullriga miljöer i allmänhet är förödande för min röst. Mina klasskompisar kunde glatt riva av en låt dagen efter en kväll på krogen. Själv gjorde jag bäst i att vara tyst, något som jag tyvärr aldrig har varit särskilt bra på. Jag är social, gillar att vara med där det händer och i den där åldern fick jag stå ut med en hes röst för att kunna var med på fester och dylikt.

Räddningen kom när jag sökte till musikhögskolan. Jag hade då haft turen att träffa Christian Petersén, som på den tiden var nyutbildad och hamnade hos oss på musiklinjen på Tjörn (numera fortfarande verksam på Tjörn och en klippa på ”Estill”). Vi hann bara jobba med min röst i en termin, men han lotsade mig vidare till fantastiska Marianne Khoso på musikhögskolan i Göteborg, som fick något att bita i. Jag hade under sex års sångstudier sjungit med en väldigt forcerad sångteknik och vi fick börja med att lösa upp mina spänningar, bit för bit. Vi jobbade med flexibiliteten och elasticitet i rösten och att hitta en avspänd och fri inställning oavsett genre. Jag fick 4.5 år med denna helt otroliga pedagog (som jag har så mycket att tacka för) och kände mig redo att ta i mig an egna elever.

När jag kom ut i arbetslivet märkte jag ganska snabbt att min talteknik i pressade situationer (läs högljudda klassrum), inte alls var på samma nivå som min sångteknik. Efter flera år på musikhögskolan, utan heshet, blev jag snabbt hes igen. Med ständig heshet blev det tillslut väldigt svårt att tillämpa rätt sångteknik, även om jag kände att jag egentligen visste hur jag skulle bete mig. Jag slutade under en period att undervisa i sång och jobbade bara i klass. Hesheten blev värre och värre och jag övade mig på att acceptera att jag inte längre skulle kunna sjunga som jag gjort förut. När jag efter en hel sommars vila inte blev kvitt mitt kraxande bestämde jag mig för att söka hjälp igen.

Domen löd: kraftigt utvecklade knutor, igen. Uppmaning om att kanske tänka om angående yrkesval, igen. Frustration och tårar, igen!

Jag funderade och kom framtill att jag inte tänkte ge upp. Efter 10.5 års musikutbildning kändes det som ett rätt dåligt alternativ. Istället bestämde jag mig för att på allvar börja lyssna på vad min röst klarar av. Hur ska jag bete mig i alla situationer jag utsätts för, för att orka? Jag fick hjälp av logoped som introducerade det fantastiska hjälpmedlet ”fonationsrör”. Det har varit en räddning vid många tillfällen. Jag undervisar även mycket med mikrofon, försöker vänta tills eleverna blir tysta innan jag börjar prata och försöker påminna mig själv om att sjunga med en tunnare inställning, då jag märkt att jag håller bättre då.

Det är några år sedan jag var som sämst. Nu är jag faktiskt i helt ok skick. Det blir inte som förr, men den skillnaden känns nog mera för mig än vad den hörs för den som lyssnar. Hesheten kommer när jag har slarvat, men på senare tid har det fungerat riktigt bra.

Visst kan det också vara jobbigt att som sångpedagog själv ha problem med rösten. Jag borde ju veta bättre liksom… Jag tänker ibland att folk ska tro att jag inte har koll på röstens funktioner eftersom jag själv hamnar i fällan, men där känner jag mig egentligen trygg. Jag har studerat länge och fördjupat mig om rösten på många olika sätt. Även om rösten inte alltid gör som jag vill har jag hittat andra sätt att förmedla det jag vill komma åt till mina elever. Jag är ju dessutom expert på hur man inte ska göra och har ett tränat öra som kan höra när eleverna gör ”rätt” (sjunger på ett ickeskadligt sätt)…

Efter två år på musikskola kommer jag till hösten att börja undervisa på heltid i grundskolan igen. Kan tyckas konstig med de problem jag haft med rösten, men tiderna i musikskolan fungerade inte så bra med min familj och då blev valet ganska enkelt. Förutsättningarna för klassundervisning ser dessutom annorlunda ut än vad de gjort tidigare, med ett luftigare schema och ett fint headset som ligger och väntar på att användas. Hoppas nu verkligen att det lärdomar jag fått ska hjälpa mig att hålla och tänka efter, så att rösten även kan få vara till glädje för mig på fritiden. Jag längtar verkligen efter att kunna börja musicera med fler än mig själv igen.

Det var min resa, något förkortad men ändå lång. Har du orkat läsa ända hit? Då vill jag passa på att önska dig en fortsatt riktigt skön sommar!

 

Du gillar kanske också...

Secured By miniOrange